Livets gång är inte alltid fylld av fågelkvitter. Oftast är det vardag med glädje och en del missöden och ledsamheter. Toppar och dalar. Men ingen kan ana när mattan rycks undan och livet tycks sluta upphöra helt för en själv. Och det faktum att livet faktiskt upphör bokstavligen för ens ofödda barn. Hjärtat slutar slå. Nuddar man vid tanken så fryser hjärtat till is. När det är sanning blir just vakenheten en mardröm. Och drömmen om att vakna ur mardrömmen slår aldrig in.
Den här bloggen är inte skriven i syftet att beröra döden. Men då man ställs inför det faktum att just livet är så skört, vill jag ändå dela detta med er. För jag har trots allt delgett er att det fanns ett litet liv jag för inte alls länge sedan väntade. Det livet finns inte längre. Jag blev mamma till ett änglabarn. Så döden finns, precis som livet.
Någon kanske tycker att jag lämnar ut mig, blottar mitt innersta. Det är sant. Så är det. Men det finns en gemensam nämnare med bloggen och min personliga sorg, nämligen att hur svårt livet än är, så får vi aldrig glömma att prata med varandra. Det är svårt, man kan säga fel och kanske uttrycka sig lite klumpigt. Man vet inte alltid vad man ska säga. Men att tiga är så mycket värre. Varför skriver jag detta tillsammans med döden? Jo för när man drabbas av döden, så kan omgivningen antingen våga eller fega. Så fega inte, prata med varandra är min enda uppmaning.
När det gäller bloggen och nya inlägg så får vi se när det kommer mera. Var sak har sin tid.
PrataMera 